Bra förälder. Trygg.

Ni vet det här klyschiga man säger om att "ha ett barn är som att ha hjärtat utanför kroppen"? 
 
Igår på eftermiddagen gick Elly från biblioteket till mitt jobb. Ensam. I mörkret.
Och det är ju inget konstigt med det, andra nioåringar går och cyklar till och från skolan varje dag. Och hon själv tycker att det är den mest naturliga saken i världen. "Jag har ju reflexjackan på mig mamma, jag syns jättebra" sa hon när hon kanske SKYMTADE ett litet uns av oro i mitt öga, fast jag gjorde mitt yttersta för att hon inte skulle märka nått. För jag vill verkligen inte oroa henne, vill inte att hon ska vara rädd - men jag vill verkligen inte heller att hon ska hålla på att dö själv när inte jag är med.
 
För det är det enda jag tänker på. Att jag inte är med och skyddar henne om nått händer. Och det känns på riktigt som att jag har plockat ut mitt hjärta ur kroppen, trätt på det nån liten reflexjacka runt höger och vänster kammare och förmaket och sen bara lagt det i gruset på trottoaren mellan biblioteket och Golvmästarna. Och så står jag där och bara... hålla tummarna att folk ser det och inte kliver på det. Att ingen kör över det med nått cykeldäck. Tar med det hem och gör nån jävla gryta på det. 
 
Kommer det vara såhär resten av livet nu? För det känns inte som att hon kommer vilja göra färre saker själv ju äldre hon blir? Fan också.
 
MEN! OBS! Det finns såklart bra saker med att hon blir äldre också. Hon lyssnar inte på Sean Banan längre, hon kan handla själv efter inköpslista, tycker att SPA är en rolig aktivitet och om jag glömmer att ge henne mat så ordnar hon det själv istället för att svälta. Och så går hon upp med sin lillasyster varje helgmorgon och hjälper henne att sätta på TV:n så Martin och jag kan ligga kvar i sängen svinlänge.
 
Nästan värt lite dödångest ändå. 
 
Min stora unge.
 

Publicerat i Allmänt