Nån kan väl fråga? Hallå? Någon?

Men åh! När ska ni fråga vad tidningen egentligen ville mig?

Ingen som vill veta?

Nån?


Fan.




Okej. Ni får veta vare sig ni vill eller inte för jag vill hemskt gärna berätta. Och det här är min blogg och då är det ju min vilja som räknas. 

Dom frågade om jag var intresserad att skriva en gästkrönika! I en riktig tidning gjord av papper!

Dom, eller ja, hon som ringde hade läst min blogg och trodde jag skulle passa bra. Jag blev så nervös att det eventuellt kom lite kiss och sen sa jag "Kan jag få tänka på det tills imorron?". Hon sa att det kunde jag få och så la vi på. Tack och hej - vi hörs imorron.

Haha, som om jag skulle kunna tacka nej till ett sånt erbjudande.
Idag ringde jag tillbaka och sa att jag väldigt gärna gör det och HERREGUD i himmelen, jesus och alla fåren vilken prestationsångest jag har nu.

Tidningen delas ut i Hultsfred, Vimmerby och Västervik och jag lovar att säga till när den dyker upp. Om det inte är svinkasst för då tänker jag tysta ner det och gå under jorden ett tag - eller flytta ut till Vena, det är ju ungefär samma sak.



Oklart om jag ler eller har ont nånstans? Kanske lite av båda.

Kan det bli ett löp tillochmed?

Jag hade 3 missade samtal från en tidning idag.

"Säkert nån säljare som vill att jag ska prenumerera." gissade jag.
"Jag tror dom vill intervjua dig angående skottdramat i parken i fredags" trodde Martin.
"Va? Jag var ju inte ens där. Vi satt ju hemma och åt chips?" svarade jag.
"Ja, men din mamma och pappa var ju där." suckade han.

Jamen självklart. Det kommer bli mittuppslaget imorron.

"Barn till vittnen berättar - jag åt chips medan mina föräldrar var på en fest där nån sköt."

Världens bästa känsla.

När man kommer hem efter jobbet och ropar "Alla som älskar mig har chansen att få en puss!" och så kommer båda familjemedlemmarna springande med plutande läppar.


Den ena pussar lite bättre än den andra, det måste jag medge.