Plötsligt händer det.

Idag blev jag irriterad på Martin. För första gången under våra 2½ år blev jag förbannad. Eller ja, nästan förbannad. Inte riktigt fullt ut, men ändå. Nått åt det hållet - förbannathållet.

Vi stod ute på trappan, hamnade i onåd och så PANG! gick jag in huset och drog igen ytterdörren med en smäll.
Asså allvarligt, vilken tur har man inte om man lyckats bli arg i perfekt avstånd ifrån en ytterdörr? Vet ni hur bra en sån smäller när man är förbannad?
Mycket bättre än nån annan dörr, det kan jag säga.

Tänk om vi hade haft dispyten i bilen? Vad skulle jag ha gjort då? Öppnat bildörren i farten och sen försökt trotsa luftmotståndet och smällt igen den utan att åka ur bilen? Hade aldrig funkat.

Jag hade tur i det här bråket, kan man säga.

Världens bästa mamma - Min. Helt klart.

Och motiveringen:

För att hon inte kan engelska och säger "Sören is not nicht zu home".
För att hon ringer varje dag.
För att hon får alla att känna sig som en i familjen.
För att hennes skratt smittar.
För att hon tror det heter "Majs-place"
För att hon är mer mamma än vän.
För att hon alltid ställer upp
För att hon gråter med mig när jag gråter
För att hon alltid har i liiite för mycket vitlök.
För att hon tycker lite illa om folk som jag tycker illa om bara för att vara snäll.
För att hennes mascara alltid är lite utsmetad från tårarna som rinner när hon skrattar
För att hon tror att Shania Twains låt heter "I don't know missing me much" (That don't impress me much)
För att hennes kramar är snäppet vassare än andra jag prövat

Dåligt tålamod.



Jag målade nått igår. Jag drog streck, skvätte färg och skrek fula ord. Jag vet inte varför jag skrek fula ord egentligen, det är ju inte så konstnärsaktigt, men det kom bara. Jag var inne i ett flow, kan man säga.

När jag hade målat halva tavlan gick det åt helvete och jag blev förbannad. Tog penseln och drog stora jävla svarta streck över hela skiten. Målade svart, svart, svart överallt.  Jag var besinningslös, som man säger i Sverige. Went bananas, som amerikanarna säger.

Sen gick jag och la mig.

Åt helvete med konstnärsyrket, tänker jag när nu jag står och tittar på när Martin river balkongen och det överkladdade ansiktet hånskrattar åt mig i hörnet.

Åt helvete.