Vi måste reda ut nått.

Min blogg, den är lite som kisset i duschen, ja fast utan den lite fräna lukten och skuldkänslorna man får när vattnet färgas gult. Den förnekas.

Ja, jo. Så är det.
Kommenterar ni så gör ni det anonymt, under fejkat namn eller via sms. Allra helst kommenterar ni inte alls. Och jag undrar vad det beror på. Det ger mig huvudbry, som man säger i mer bildade sammanhang.

Och jag har tänkt mycket på er idag. Vilka ni är som läser. Delat in er i kategorier, dragit linjer, tuggat på pennan och lagt pannan i veck. Inte så smickrande men nödvändigt.
Jag kom inte fram till mycket, det gjorde jag inte. 

Så, hjälp mig. Anonymt såklart, fegisar. Vilken kategori tillhör du?

Nära vän.
Vän till en vän.
Bloggvän. (Vi som bloggar från samma ort och kommentarstöttar varann sådär onaturligt härligt.)
Familj.
Min mamma har tvingat dig att läsa.
Du retar dig som faan på mig (jag är en sån man retar sig på, det säger Purra).
Håller koll på Pata (jag vet att ni finns).
Vän till Martin.
Känner inte mig men hamnat här av en oturlig händelse.


Så, minst 200 kommentarer förväntar jag mig på det här inlägget.

Fina rara underbara.

Idag stod det tre röda rosor och väntade på mig när jag kom hem alldeles trött och jävlig från jobbet. Tre fina, underbara, röda rosor, helt utan anledning. För att jag är värd det, sa Martin.

Jag skrev ett inlägg för längesedan där jag försökte få rätsida på vad jag har gjort för stordåd för att förtjäna honom. Jag nämnde nått om en ekorre jag vejat för med bilen. Kanske levde Jesus i ekorren och så fick jag Martin som tack för att jag gav honom en värdigare död än hjulspår-över-magen-döden. Kanske dog han i erkorrecancer eller njursvikt istället. Om man nu dör av njursvikt. Jag kan inte sånt, jag är ingen läkare.

Men när jag luktar på mina rosor tänker jag att det var tur jag svängde för den där Jesusekorren och fick Martin.
En jävla tur.

Han är så fin att mitt hjärta hoppar över några slag ibland.

Va faan.

Jag städar toaletter, torkar golv och flyttar en målarfärgburk. Jag organiserar penslar och jag dammar hyllor, plockar lite bland golvpolishen.
Jag jobbar ensam idag och affären är skrämmande tom. Jag sjunger "långa nätter" jättehögt och tittar hoppfullt ut genom skyltfönstret och tänker att det kanske kan locka in nån. Men nej, det hjälper inte.