Blödig.
Idag skyltade jag om på jobbet. Satte upp tapet, målade om pallar, spikade upp tavlor och plockade bort utomhusfärgen eftersom hösten uppenbarligen är här. Om ni går förbi kan ni väl ta er en titt och sen skriva "Jo, det var fint" här i kommentarsfältet? Ja? Bra.
Hursomhelst.
När jag stod där med skruvmejseln i högsta hugg hörde jag nån ropa utanför skyltfönstret. Jag vände mig om och såg en dagisgrupp passera på andra sidan gatan. I en av vagnarna satt min unge med världens största leende och frenetiskt vinkande med sin lille hand.
"Titta, där är min mamma! KOLLA! Hej min mamma! Hej mamma! HEJ MIN MAMMA!"
Och jag blev så glad av att se henne att jag ropade "HEJ ELLY!" jättehögt innifrån affären och vinkade lika frenetiskt tillbaka. Och så fylldes jag av en sån obeskrivlig känsla av lycka. Och sen grät jag en tår bara för att hon är en så fin unge. Och för att hon kallade mig för "sin". Och för att hon blev så glad. Och för att hon var så söt i sin luftiga frisyr.
Herregud, det här moderskapet har verkligen gjort mig blödigare än dom där mörkhyade, lite överviktiga gästerna i Ricki Lake som grät åt ALLT och lärde mig använda uttrycket "Talk to the hand - cuz the face aint listening!".
Göllunge.