Gnäll schmäll.

Jag mår så sjukt dåligt just nu. Det vill liksom inte ge med sig, varken kroppsligt eller psykiskt. Och den här dödsångesten jag dras med - den äter fan upp mig inifrån?
 
Igår när jag skulle gå hem från jobbet hade jag 4 missade samtal från min läkare - och det är ju inget konstigt med det, läkare ringer ibland efter besök. Kanske behöver dom komplettera några prover, kanske vill dom säga att allt såg bra ut men att det behövs lite extra järn, kanske vill dom bara snick-snacka om vädret eller så. En normal hjärna förstår det. Min hjärna däremot, den tänkte "Jahaa, nu har jag en dödlig sjukdom och barnen kommer växa upp utan mig och jag kommer missa Pellans första skoldag och Siris första hela mening" och sen grät jag i panik halva natten.
 
Häromveckan hörde jag tåget tuta en massa gånger när jag stod i kassan på jobbet och när jag tittade upp på klockan och såg att Martin precis hämtat barnen på dagis, ja då var jag helt säker på att våran bil fått stopp mitt på spåret och att nån snart skulle ringa och berätta att dom inte finns mer. OCH JAG VET ATT DET ÄR SJUKT - men det går inte styra. Jag tänker på ond bråd död HELA tiden och det gör mig på riktigt helt knäpp i huvudet.
 
Vad läkaren som ringde ville? Ta mer prover bara. Det verkar som jag har brist på folat - vilket kan leda till trötthet, depression, nedstämdhet och yrsel (allt enligt den säkra källan Google). Så nu håller jag tummarna för att det finns en medicin jag kan injicera rakt in i nån stor ven så det här går över. Och ja, jag grät när jag pratade med doktorn idag för jag tyckte hon "var så snäll som brydde sig om mig". Jag sa ju att jag är instabil.
 
 
Barn jag ej vill dö ifrån. 
Publicerat i Allmänt
#1 / / Jennie c:

Krya på kram till dig Hanna!

Svar: Tack! 😘
Hanna

#2 / / Malin:

STOR kram till dig Hanna!

Svar: 😘
Hanna

#3 / / Mickan:

Hoppas det hjälper med lite medicin eller vad de ger dig. Stor kram!

Svar: Tack för omtanken :)
Hanna

#4 / / Anonym:

Känner precis likadant! Det är skitjobbigt och man undrar liksom var gränsen går. Är det normalt att känna så här eller borde man typ ehhh... söka hjälp? Man blir så sårbar som mamma, hjälp! / Liv

#5 / / Anonym:

Känner precis likadant! Det är skitjobbigt och man undrar liksom var gränsen går. Är det normalt att känna så här eller borde man typ ehhh... söka hjälp? Man blir så sårbar som mamma, hjälp! / Liv

#6 / / Helene K:

Hoppas du snart få må lite bättre. Vi hoppas på längre ljusare dagar och vårsol!

Svar: Ja, verkligen! Livet blir alltid lite enklare när solen skiner :)
Hanna

#7 / / Din lågstadiekärleks nya 😁:

(du gnällde ju nån gång över att vi var så anonyma i kommentarerna. Nu vet du exakt eller huuuur ;)

Tycker det är Så fantastiskt bra att du delar med dig av detta. En hel hög med cred till dig! Och en kram, om du nu vill ha det. Vissa är så okramiga. Det är också ok. Slutsvammlat.

Svar: Haha, jag vet EXAKT vem du är ;) och tack för kramen - jag är lite mer bekväm när dom ges genom internet ;)
Hanna

#8 / / Tilly:

KRAM Till dig Hanna.

Svar: Tack snälla.
Hanna

#9 / / Amanda:

Tänker på dig! Hör av dig om du vill ut o promenera eller bli bjuden på fika eller något annat. Hör av dig om du vill helt enkelt! 😉👍🏻 KRAM!

Svar: Jag ska inte tynga dig med mitt trams - du har viktigare saker att tänka på :) Men tack fina du för erbjudandet.
Hanna

#10 / / Amanda:

Tänker på dig! Det är ju bara höra av dig om du typ vill ut och gå, bli bjuden på fika eller något annat. Hör av dig om du vill helt enkelt. KRAM

#11 / / Lollo:

Styrkekram!

Svar: Tack!
Hanna

#12 / / Linda:

Åh! Igenkänningsfaktorn är skyhög. Förutom att jag inte har några barn att dö ifrån. Kommer att bli uppäten av en liten hund istället.

Tips! Kolla inte på Undercover Boss på TV innan du går och lägger dig. Gjorde det här om kvällen, och grät floder över den snälla bossen som startade collegefund till med lågavlönade medarbetaren med hundra barn och sjuk fru.

Krya på dig! Kram!

Svar: Tack för tips! Ska göra mitt bästa för att missa det programmet 😉
Hanna

#13 / / Rebecca:

Det kommer bli bättre. Kram! ❤️✨

Svar: ❤️
Hanna

#14 / / Kryis:

Du är inte ensam! Tänker likadant och så får man höra "oroa dig inte så mycket" av omgivningen. Ibland har jag tänkt att jag har extra mycket av något mammahormon som gör att man ska vara försiktig o upptäcka faror, vilket ju är en bra grej. Har fått lite verktyg att jobba med min oro tex -vad är oddsen att det sker? Sannolikheten att det händer är kanske inte jete stor när man tänker efter :-) Att jag tillåter mig själv att vara rädd men att jag kanske ändå klarar att göra det läskiga, eller så gör jag det inte, men att jag kan styra över oron och ändå har kontrollen. Att jag känner oro för att jag är trött och att oron kommer passera efter en natts sömn men att jag kanske får acceptera den för stunden och inte försöka jaga bort den. Ja lite luddigt kanske men vet iaf att det är sjukt jobbigt o höra "oroa dig inte det är ingen fara" För mig har det blivit bättre med äldre barn... Haha tyvärr ska vi alla dö och att oroa sig kommer inte påverka detta faktum ett dyft :-)