Föreningsgatan 8b

 

17.08: Vi tar cyklarna för att åka och hälsa på Michael och Vonki en sväng. Fika lite och så.

 

18.30: Jag börjar få lite ont i ryggen och känner att nått är på gång. Säger "Det känns faktiskt som nått är på gång".

 

19:10: Vi cyklar hem. Vi stannar ju inte och sover över hos dom när vi bor så nära? Det hade ju varit jättekonstigt.

 

 

 

02.00-04:00: Jag vaknar till och från värkar som efter 4.00 kommer med nästan exakt 10 min mellanrum.

 

04.15: Jag går och kissar lite och googlar "värkar med 10 minuters mellanrum". Säger till Martin att det är igång men att han kan sova kvar ett tag till.

 

04:16: Får en blick som jag väljer att tolka som en "TROR DU JAG KAN SOMNA OM NU?"-blick.

 

05:02: Jag ringer förlossningen och bara "Hej, jag heter Hanna och har värkar med 10 minuters mellanrum. Dom gör inte så himla ont men jag är lite av en nybörjare på det här och undrar vad jag ska göra nu" och barnmorskan bara "Hej Hanna. När dom kommer var femte minut är det dags att åka. Hej då."

 

05.03: Eller ja, riktigt så stelt var inte samtalet men ni fattar.

 

06.20: Värkarna dyker nu upp var 6:e minut, morsan har kommit för att ta hand om Pellan och vi bestämmer oss för att åka in. Man har ju hört att det kan gå väldigt fort när det väl satt igång.

 

06.21: Man ska inte tro på allt man hör.

 

07.20: Vi är framme i Västervik och blir visade till ett rum. Dom kopplar på CTG, ser att värkarna är regelbundna, konstaterar att livmodersnånting är helt utplånad och att jag är öppen EN HEL CENTIMETER.

 

08.00: Vi firar den jätteöppningen med att går ner till Espresso House och ta en kopp varm choklad.

 

09.00-11.30: Går runt lite planlöst i Västerviks stad och andas mig igenom värkarna som blir kraftigare.

 

12.00: Är nu öppen 3 centimeter.

 

12.01: Vid den här tidpunkten har vi alltså gått tillbaka till sjukhuset. Jag har inte bara låtit nån random person på stan mäta livmodershalsen på mig. Vad tror ni om mig egentligen?

 

12.54-18.00: Vi har fått ett eget rum, jag har tagit ett bad, börjat nyttja lustgas och värkarna gör ont, ont, ont men jag öppnar mig inte riktigt som jag ska. Martin är helt underbar och precis sådär lagom stöttande som jag vill att han ska vara.

 

20.00: Barnmorskan kommer in och jag bara "MÄT NU. Nu är jag öppen MINST 27 centimeter!"

 

20.02: Och det var jag! Om man med 27 cm menar 5. Va faan.

 

20.03-22.52: Har ont och så. MEN INGET HÄNDER JU.

 

22.53: En stor dansk läkare kommer in för att ta hål på mina hinnor men dom är osäkra på om det går efter som dom verkar vara "fyllda av kärl". Typiskt mina hinnor att vara krångliga, tänker jag.

 

23.00: Den store danske läkaren spräcker hinnorna ändå och vad som känns som en mindre swimmingpool rinner ur mig.

 

 

 

00.34: Jag får ryggmärgsbedövning. Narkosläkaren säger att jag har en "perfekt ryggrad" som "inte alls är nån utmaning att sticka i". Jag har så ont att jag inte kan svara - men hade jag kunnat det hade jag såklart gett hans ryggrad komplimanger tillbaka.

 

01.56: Min kropp vill börja krysta. Barnmorskan säger att nej, vi ska vänta. Min kropp lyssnar dåligt och krystar glatt på ändå.

 

02.45: och krystar på.

 

03.30: och krystar på.

 

03.40: Och krystar ÄNTLIGEN ut ungen!!

 

4035 gram tjock, 50 lång och med handen inböjd under hakan så hon fastnade lite grann på vägen ut.

Världens finaste lilla Siri.

 

Ja, sen kom barnmorskan in med nål och tråd och sydde nått slags mindre broderi i underlivet på mig innan vi serverades kaffe och firarmackor.

 

Förlossningen tog ungefär 20 timmar och gjorde såklart svinont men jag skulle absolut inte vilja ha den ogjord. Det var en ganska maffig sak att få uppleva. Och förutom att jag går lite bredbent och ojar mig när jag sitter på hårda underlag så tycker jag att jag mår ganska bra såhär efteråt också.