Föreningsgatan 8b

När jag hörde att Liv Strömquist skulle ägna sitt sommarprat åt mens så tänkte jag "HERREGUD, kan inte vissa saker bara få vara privata?". Sen lyssnade jag på vad hon sade, tänkte om och ville istället skrika "VI MÅSTE PRATA MER OM MENS!" det högsta jag kunde.

 

Men det gjorde jag såklart inte. För jag är en hycklare som rodnade sist mens  kom upp på tjejmiddagen och svarade "det är ett luddigt klistermärke" när Pellan hittade en binda i skåpet och undrade vad det var - men jag jobbar på det! Och jag menar inte att det ska vara huvudämnet vid nästa julbord - men om vi inte slutar att hyscha så förbannat så kommer nästa generation också bli som jag. Och det vill vi inte. Vi vill ju att våra ungar oberört ska kunna gå till sina skåp i skolan, hämta en binda eller tampong och gå in på toan utan att skämmas eller känna risk för att bli retade. Det finns nog med saker att oroa sig för som ung tjej ändå.

 

Nu kanske ni tror att hela det här inlägget ska handla om mens men det är helt fel. Det här var bara vad man kallar "en lång passage" för att komma till det riktiga ämnet (jag tror det heter passage? Eller är det bara nått hästar gör i dressyr? Jag vet inte. Jag hade IG i svenska på gymnasiet).

 

Jag såg nämligen kampanjen #shoutyourabortion på Instagram häromdagen och när den där bekanta första känslan av "HERREGUD, kan inte vissa saker bara få vara privata?" kom över mig så försökte jag tänka om direkt. Vi kanske behöver prata mer om aborter med? Inte för att det behöver vardagligöras som mensandet - men för att ta bort lite av skammen? För att man ska våga berätta? För att man inte ska känna sig ensam och så jäkla... smutsig.

 

Man gör ju massor av misstag när man är ung. Skolkar från skolan (och får IG i svenska), blir för full på nån fest, missar ett p-piller en stressig morgon, tatuerar sig i svanken, sviker en kompis eller är otrogen mot en kille. Och misstag får man ta konsekvenserna av, sånt är livet. Man kanske blir dumpad, får be om ursäkt, krypa till nått kors, göra laserbehandlingar eller försöka sig ljuga sig ur skiten. Men när det kommer till det där missade lilla p-pillret kan konsekvenserna bli så sjukt oproportionerliga. För har man riktig jävla otur så kan man plötsligt inte bara säga att det var dumt gjort, ångra sig lite och så är det klart. Då kan det hända att ens enda alternativ är att föda ett barn och bli förälder för resten av livet eller att göra en skamfylld abort. 

 

Jag var sjutton år när det hände mig och jag valde aborten. Rätt val, det tycker jag fortfarande. Jag var inte redo att bli mamma. Min dåvarande kille och jag ville inte ha barn. Men det blir inte mindre skamfullt för det - för det är fult att göra abort, det vet alla. Helst ska det göras i hemlighet, det ska inte berättas för nån och man ska skämmas över situationen man har försatt sig i. Som om den kroppsliga proceduren inte vore jobbig nog som den är? Och tro mig - man mår dåligt även utan pekpinnar från omgivningen. Ingen gör abort för skojs skull.

Nu tog killen jag var ihop med sitt fulla ansvar och höll mig i handen genom allt, min familj stöttade mig till 100% och det var ju en jäkla tur för mig, det. Jag råkade ut för en massa komplikationer och hade aldrig rett ut det själv.

   

Man behöver absolut inte göra som jag och ange nån anledning till sin abort, det har ingen med att göra. Men jag tänker att om man bara berättar att man har gjort en - då kanske åtminstone nån känner sig mindre ensam? För det är en hemsk sak att uppleva men om vi pratar om det kanske vi kan stötta varandra bättre? Ja? Bra.