Straffad.
Igår kväll skrev jag på min facebookstatus att jag "vardagslyxade till det lite härhemma". Javisst, jag skröt om hur härligt jag hade det med nygräddade våfflor i magen och en brinnande brasa brinnande framför mig. Och barnet var så glatt och Martin var så snygg och jag var så himla lycklig osv osv.
Borde jag inte ha skrivit. Nej, för då tyckte tydligen Gud i himlen att jag hade det lite för härligt så han skickade magsjukan på oss.
Japp. Vid 1.30 kom det lilla barnet in till oss och la den första spyan i sängen och ja, sen körde hon repris på det en sisådär 7 gånger till. Och jag ska inte klaga på den här graviditeten jag dras med - men man är inte lika snabb på att ta sig upp ur sängen och hinna häva ungen över hink när man är såhär tjock, det är man inte. Och man är inte lika bra på att torka kräks och trösta när man samtidigt försöker andas sig igenom kraftiga sammandragningar, det kan man inte påstå. Och man är ABSOLUT inte sugen på att dra på sig en egen magsjuka när man är såhär nära beräknad födsel, det kan jag säga.
Så ja, det vore bra om ni höll tummarna lite nu för min skull. Att ni ber en stilla bön för att jag klarar mig utan kräks och så.
Tack på förhand.
Sjukt barn.
... som har piggnat till en del nu på kvällen och nyss gjorde en kullerbytta? Vem gör så frivilligt efter att ha kräkts?
Tänker inte komma med någon hiskelig skräckhistoria om hur jag hade det, bara tröstande säga att du klarar det! Hoppas ni inte blir sjuka mer!