öppet brev till killarna i hhf
Vandringspokalen är en gammal, stor, tung kägla som nån har skrivit på med röd tusch. Jag var inte så glad när Martin vann den förra året eftersom den inte passar så bra in i mitt inredningtänk härhemma. Jag var däremot väldigt glad när jag packade ner den i Martins ryggsäck och vinkade hej då till den igår.
"Goodbye forever Ugly Bowlingkägla" sjöng jag av glädje när den var borta. Ja, jag dansade tillochmed en liten "hej då"-dans. I ett år har den skändat mitt hem och nu var den borta.
Men nu undrar jag såklart vad som hände där nere i bowlinghallen?
Hade ni klister kvar på händerna? Använde ni trasiga klot? Spelade ni kasst med vilja för att vara jävliga mot mig?
Inte nog med att han vann hem kägel-helvetet igen, han fick nått jävla extra pris i form av en ny kägla eftersom han har vunnit tre år i rad. Och den, den fick han permanent, DEN KÄGLAN KOMMER FÖRALLTID BO HOS OSS.
Seriöst. Nästa gång jag går på handbollsmatch kommer jag bara klappa halvhjärtat när ni gör mål.
Halvhjärtat.
väntar ivrigt på bilder från nya hallen :)